KOLUMN Fortfarande annorlunda

05.10.2007

Publicerad i Barn- och ungdomsstiftelsen i Finlands tidning Särmää. Översättning Annika Luther.

Som barn trodde jag att det var något fel på mig och att det var därför som jag blev mobbad. Mobbarna hittade mig alltid, hur mycket jag än försökte bli lika framgångsrik och populär som de. Jag försökte dölja mitt handikapp, mina höga vitsord och det faktum att jag aldrig någonsin hade haft en pojkvän. På högstadiet skaffade jag mig kontaktlinser, eftersom jag trodde att det var glasögonen som gjorde mig ful och att vackra människor automatiskt var mera omtyckta än fula. Jag gjorde allt för att vara andra människor till lags, särskilt dem som mobbade mig. Jag trodde att om jag gjorde precis som alla andra ville så skulle de börja tycka om mig och bli mina vänner. I klassen försökte jag klättra upp för den sociala stegen så ivrigt att jag utan att blinka trampade på dem som blev under. Den som blivit mobbad förvandlas märkvärdigt lätt själv till mobbare eftersom den aldrig blir av med skräcken för att igen stå utanför.

Men alltså, hur jag än försökte förändra mig hittade mina plågoandar alltid på nya sätt att komma åt mig. Ingen bjöd mig på sina fester eller ringde till mig när de var på väg på disko. Långsamt, långsamt insåg jag att felet inte låg hos mig själv. Någon måste helt enkelt alltid hamna underst i klassens grymma hackordning. Mobbarna kan ta fasta på vilken obetydlig liten olikhet hos vilken klasskamrat som helst och kolla hur han eller hon reagerar. De vuxna kommer alltid med samma råd, att man inte ska bry sig om vad de håller på med, men hur kan man låta bli att bry sig? Är det inte helt upp och ner att kräva att den mobbade ska ändra på sig, det är ju mobbarna som borde förändras!

Jag önskar att jag kunde ge dem som mobbas idag något konkret recept för att få slut på mobbningen. Jag skulle vilja ha en trollstav att svänga med och genast skulle alla bli vänner och alla skulle bli bjudna på allas födelsedagskalas! Om jag kunde rulla mitt eget liv tillbaka till högstadiet då jag psykiskt fick på käften nästan varje dag, så skulle jag berätta om saken för mina föräldrar och kräva att få byta skola. I princip är det förstås också orättvist att den som blir mobbad måste byta och inte mobbarna, men principer hjälper inte så långt när man står där på skolgården och försöker hålla gråten tillbaka. En ny skola är en ny skola. Där finns inte krångliga människoförhållanden som gått snett redan på första klassen när Milla inte lekte med Linnea och Kalle kastade kottar på Pelle.

Efter gymnasiet flyttade jag till en annan ort och blev av med min roll som den mobbade lilla flickan. Plötsligt var jag populär! Eftersom ingen visste att jag var den som alltid blivit mobbad förstod de inte att fortsätta. Jag som varit bergsäker på att bli mobbad till och med på ålderdomshemmet var fantastiskt lättad över att märka att det till sist nu kanske inte var så fasligt mycket fel på mig ändå. Jag hade bara alltid varit den som råkat illa ut: på dagis, i lågstadiet, på högstadiet, skribalägret och i gymnasiet…

Fortfarande är jag annorlunda. Jag är handikappad och kontaktlinserna går inte ihop med mina torra ögon. Men nu bär jag mina glasögon och benproteser med stolthet! Annorlunda är bara ett sätt att beskriva mig, unik är ett annat. Mobbarna vill trycka ner alla till en likadan grå massa, men jag vill sticka upp! Idag är det min värsta mardröm att jag skulle ha blivit en sådan som de.


	Jag Ord Bilder Politik Butik på svenska suomeksi

	Tillbaka KOLUMN Fortfarande annorlunda 05.10.2007 Publicerad i Barn- och ungdomsstiftelsen i Finlands tidning Särmää. Översättning Annika Luther. Som barn trodde jag att det var något fel på mig och att det var därför som jag blev mobbad. Mobbarna hittade mig alltid, hur mycket jag än försökte bli lika framgångsrik och populär som de. Jag försökte dölja mitt handikapp, mina höga vitsord och det faktum att jag aldrig någonsin hade haft en pojkvän. På högstadiet skaffade jag mig kontaktlinser, eftersom jag trodde att det var glasögonen som gjorde mig ful och att vackra människor automatiskt var mera omtyckta än fula. Jag gjorde allt för att vara andra människor till lags, särskilt dem som mobbade mig. Jag trodde att om jag gjorde precis som alla andra ville så skulle de börja tycka om mig och bli mina vänner. I klassen försökte jag klättra upp för den sociala stegen så ivrigt att jag utan att blinka trampade på dem som blev under. Den som blivit mobbad förvandlas märkvärdigt lätt själv till mobbare eftersom den aldrig blir av med skräcken för att igen stå utanför. Men alltså, hur jag än försökte förändra mig hittade mina plågoandar alltid på nya sätt att komma åt mig. Ingen bjöd mig på sina fester eller ringde till mig när de var på väg på disko. Långsamt, långsamt insåg jag att felet inte låg hos mig själv. Någon måste helt enkelt alltid hamna underst i klassens grymma hackordning. Mobbarna kan ta fasta på vilken obetydlig liten olikhet hos vilken klasskamrat som helst och kolla hur han eller hon reagerar. De vuxna kommer alltid med samma råd, att man inte ska bry sig om vad de håller på med, men hur kan man låta bli att bry sig? Är det inte helt upp och ner att kräva att den mobbade ska ändra på sig, det är ju mobbarna som borde förändras! Jag önskar att jag kunde ge dem som mobbas idag något konkret recept för att få slut på mobbningen. Jag skulle vilja ha en trollstav att svänga med och genast skulle alla bli vänner och alla skulle bli bjudna på allas födelsedagskalas! Om jag kunde rulla mitt eget liv tillbaka till högstadiet då jag psykiskt fick på käften nästan varje dag, så skulle jag berätta om saken för mina föräldrar och kräva att få byta skola. I princip är det förstås också orättvist att den som blir mobbad måste byta och inte mobbarna, men principer hjälper inte så långt när man står där på skolgården och försöker hålla gråten tillbaka. En ny skola är en ny skola. Där finns inte krångliga människoförhållanden som gått snett redan på första klassen när Milla inte lekte med Linnea och Kalle kastade kottar på Pelle. Efter gymnasiet flyttade jag till en annan ort och blev av med min roll som den mobbade lilla flickan. Plötsligt var jag populär! Eftersom ingen visste att jag var den som alltid blivit mobbad förstod de inte att fortsätta. Jag som varit bergsäker på att bli mobbad till och med på ålderdomshemmet var fantastiskt lättad över att märka att det till sist nu kanske inte var så fasligt mycket fel på mig ändå. Jag hade bara alltid varit den som råkat illa ut: på dagis, i lågstadiet, på högstadiet, skribalägret och i gymnasiet… Fortfarande är jag annorlunda. Jag är handikappad och kontaktlinserna går inte ihop med mina torra ögon. Men nu bär jag mina glasögon och benproteser med stolthet! Annorlunda är bara ett sätt att beskriva mig, unik är ett annat. Mobbarna vill trycka ner alla till en likadan grå massa, men jag vill sticka upp! Idag är det min värsta mardröm att jag skulle ha blivit en sådan som de.