KOLUMN Skolor i skogen

10.12.2006

Publicerad i Ny Tid i november 2005.

Jag har fått fundera mycket på skolor på sistone. Det finns väldigt många små skolor i Borgå, och väldigt många människor som skulle vilja stänga dem och flytta eleverna till större och mera ”effektiva” skolor. Elevernas föräldrar motsätter sig förståss det här, och politikerna, det vill säga jag, måste bestämma hur det ska bli.

Jag måste erkänna att i början visste jag inte ens var alla de här skolorna egenligen fanns, inte hade jag ju besökt alla byar i Borgå fast jag bott här i åtta år. Men man har ändå en viss uppfattning om byskolor, som går ut på attt hela skolan är som en stor familj. Alla känner varandra och tar hand om varanda, och hela byn är livskraftig och lockande för nya invånare. Man känner sig ganska dum när man inser att hela uppfattningen baserar sig på något slags romantisk ideal och egentligen har man ingen aning om hur det är att vara elev i en byskola. Man är liksom för byskolorna, men sist och slutligen vet man då inte vad man är för.

Och hur är det att vara lärare i en skola med en eller två undervisningsgrupper? Jag väntade mig att alla lärare skulle kämpa för sin skola ända till det bittra slutet, men till min stora förvåning fick jag veta att det egentligen kan vara jättejobbigt när man nästan ensam har ansvar för en hel skola. Vardagen i skolorna är inte alls så romantisk som man skulle vilja tro.
Men vem ska man då fråga för att få mera information om byskolor? Man har sett en hel del statistik och beräkningar som tjänstemännen producerat, och vädjan från föräldraföreningar. Det är som om de talade om helt olika skolor, helt olika världar.

Vid ett skede började jag redan undra om det överhuvudtaget var någon idé med att jag skulle ta ställning till skolfrågor. Jag har inga barn, trivdes hemskt dåligt i skolan själv, och har inte bott här alls lika länge som många av de tjänstemännen som forskat i skolfrågorna. Om deras beräkningar säger att skolorna måste dras in så är det väl så, det har ju funderat på de här sakerna i många år!

Men sist och slutligen handlar det inte om matematik utan värderingar. Värderingarna tycks nämligen påverka matematiken ganska starkt: någon räknar med att vi kommer att behöva en jättestor skola till, och någon annan att redan de nuvarande skolorna är för mycket. Någon säger att vi kan spara stora pengar med att dra in byskolor, någon annan har räknat att besparningarna måste vi sen använda på skolskjutsarna. Det är faktiskt frågan om två olika världar, eller två olika världsuppfattningar.

För mig har det här varit ett klassiskt fall var världsuppfattningen krockar med fakta, och man måste bestämma vilken man följer. Jag vill absolut inte delta i ”skolslakten”, som lokaltidningarna har beskrivit situationen, men inte kan man ju heller låtsas vara omedveten om information som man fått av någon som känner till situationen i skolorna, en lärare? Det är många kloka människor i min omgivning som är eniga om att 40–60 elever och tre lärare är en riktigt bra storlek för en skola. Där får eleverna njuta av byskolans människonära atmosfär men samtidigt uppfylls läroplanens krav på undervisningen. Det låter ju trevligt.

Men om vi drar en sådan här gräns så måste flera Borgåskolor stängas. Då är det inte mera så trevligt. (Det känns till och med illa att skriva så här, för att inte tala om att säga det högt.) Vi kan inte hålla kvar alla våra skolor, det är inte mera bra för barnen om skolan bara har 10 elever. Barnen ska inte behöva uppfylla föräldrarnas idealer, oberoende av om föräldrarna är för eller emot byskolorna.

Det gäller väl då att vänja sig vid den här nya identiteten: Kaisa Leka, serietecknare och skolslaktare. Suck.


	Jag Ord Bilder Politik Butik på svenska suomeksi

	Tillbaka KOLUMN Skolor i skogen 10.12.2006 Publicerad i Ny Tid i november 2005. Jag har fått fundera mycket på skolor på sistone. Det finns väldigt många små skolor i Borgå, och väldigt många människor som skulle vilja stänga dem och flytta eleverna till större och mera ”effektiva” skolor. Elevernas föräldrar motsätter sig förståss det här, och politikerna, det vill säga jag, måste bestämma hur det ska bli. Jag måste erkänna att i början visste jag inte ens var alla de här skolorna egenligen fanns, inte hade jag ju besökt alla byar i Borgå fast jag bott här i åtta år. Men man har ändå en viss uppfattning om byskolor, som går ut på attt hela skolan är som en stor familj. Alla känner varandra och tar hand om varanda, och hela byn är livskraftig och lockande för nya invånare. Man känner sig ganska dum när man inser att hela uppfattningen baserar sig på något slags romantisk ideal och egentligen har man ingen aning om hur det är att vara elev i en byskola. Man är liksom för byskolorna, men sist och slutligen vet man då inte vad man är för. Och hur är det att vara lärare i en skola med en eller två undervisningsgrupper? Jag väntade mig att alla lärare skulle kämpa för sin skola ända till det bittra slutet, men till min stora förvåning fick jag veta att det egentligen kan vara jättejobbigt när man nästan ensam har ansvar för en hel skola. Vardagen i skolorna är inte alls så romantisk som man skulle vilja tro. Men vem ska man då fråga för att få mera information om byskolor? Man har sett en hel del statistik och beräkningar som tjänstemännen producerat, och vädjan från föräldraföreningar. Det är som om de talade om helt olika skolor, helt olika världar. Vid ett skede började jag redan undra om det överhuvudtaget var någon idé med att jag skulle ta ställning till skolfrågor. Jag har inga barn, trivdes hemskt dåligt i skolan själv, och har inte bott här alls lika länge som många av de tjänstemännen som forskat i skolfrågorna. Om deras beräkningar säger att skolorna måste dras in så är det väl så, det har ju funderat på de här sakerna i många år! Men sist och slutligen handlar det inte om matematik utan värderingar. Värderingarna tycks nämligen påverka matematiken ganska starkt: någon räknar med att vi kommer att behöva en jättestor skola till, och någon annan att redan de nuvarande skolorna är för mycket. Någon säger att vi kan spara stora pengar med att dra in byskolor, någon annan har räknat att besparningarna måste vi sen använda på skolskjutsarna. Det är faktiskt frågan om två olika världar, eller två olika världsuppfattningar. För mig har det här varit ett klassiskt fall var världsuppfattningen krockar med fakta, och man måste bestämma vilken man följer. Jag vill absolut inte delta i ”skolslakten”, som lokaltidningarna har beskrivit situationen, men inte kan man ju heller låtsas vara omedveten om information som man fått av någon som känner till situationen i skolorna, en lärare? Det är många kloka människor i min omgivning som är eniga om att 40–60 elever och tre lärare är en riktigt bra storlek för en skola. Där får eleverna njuta av byskolans människonära atmosfär men samtidigt uppfylls läroplanens krav på undervisningen. Det låter ju trevligt. Men om vi drar en sådan här gräns så måste flera Borgåskolor stängas. Då är det inte mera så trevligt. (Det känns till och med illa att skriva så här, för att inte tala om att säga det högt.) Vi kan inte hålla kvar alla våra skolor, det är inte mera bra för barnen om skolan bara har 10 elever. Barnen ska inte behöva uppfylla föräldrarnas idealer, oberoende av om föräldrarna är för eller emot byskolorna. Det gäller väl då att vänja sig vid den här nya identiteten: Kaisa Leka, serietecknare och skolslaktare. Suck.